foolishlove

Nu när jag bor här i London har jag kommit och tänka på en sak.
Jag är en person som trivs bäst när jag är med andra, tycker liksom inte om att vara ensam. Förutom ibland förstås. Men ni vet hur det är, det är väl nästan alltid finast att vara två(eller fler).

Tankte nr. två är: Det är oftast härligt att vara speciell. Och inte bara en i mängden. Eller alltså det är iallafall så som jag alltid brukar tänka att jag tycker.


Men! Nu när vi bor i London så åker vi förstås tunnelbana väldigt mycket, och jag åker också tunnelbana ganska mycket själv. Och jag tycker om det så himla mycket. Inte mest själva resan utan mer när man går i gångarna, under marken. Och det är som en flod av människor liksom. Man är som en myra i en myrstack ungefär. Och det är en himla fin känsla, trott eller ej!

Jag trodde kanske aldrig att jag skulle tycka om det så mycket men det finns ändå något fint i att förstå att man är så himla liten i hela sammanhanget. 
Det spelar inte så stor roll, allting som man gör och säger. Det känns på något sätt så himla lätt allting då, det finns alltid så mycket mer.


KÖSS!